Det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara.


Du. Angående dig. Det är verkligen dax nu, jag känner det verkligen. Tiden är över. Ju fler gånger jag säger det desto bätre känns det. Jag ska inte säga att det är lätt, för det är det verkligen inte. Nästan allt påminner mig om dig ständigt. Jag kan knappt göra något utan att bli påmind, men jag vet att det blir lättare med tiden. Jag säger inte att jag inte kommer bli osäker på om detta är rätt. Jag kommer tvivla massa gånger, det finns lixom inget ''vi'' när det gäller oss och det kommer aldrig att bli vi två heller. Men jag vet inte ens om jag vill det längre? Det har hänt så mycket under senaste tiden och det har fått mig att vakna upp lite till de verkliga livet. Jag ger dig chans efter chans men du sabbar alltihop. Du är inte den personen jag lärde känna från början, du är inte den snälla och rara. Den som var helt annan människa. Du är precis som alla andra. Jag dömmer dig inte, men jag säger efter det jag ser med mina ögon. Jag är inte heller blind.

Jag hade mina aningar, men ingen lyssnade eller förstod.


Jag visste! Jag hade mina aningar från hela början! Jag har spruckit revbenen lite, det är de som gör så himla ont. Jag gråter som ett litet barn och jag har så jäkla ont. Jag får inte använda övre kroppen längre på flera veckor/månader. Tills det blir bra dåra. Fick massa medel och gel till ryggen, får hoppas på det bästa och att allting blir bra igen. Min största önskan är att jag kan sova gott inatt, precis som förr. Annars är allting bra med mig. Skoldagen var kort och bra! Efter skolan åkte jag och familjen plus Olivia till affärer och köpte skor till mig! Och sen köpte jag ett par gråa adidas byxor och kom hem. Ariane var här en stund sen gick hon. Sen var jag bara i lillan och ruttna fint. Men bättre än att sitta hemma och klaga över ryggen ;) Nu - dusch, brb!
RSS 2.0