◊ Skriver av mig
Ibland mår du bra, så bra att du inte har några tankar alls om någon. Du lever för dagen, oroar dig inte över någonting, du sover gott om kvällarna och vaknar upp dagen efter lika glad som dagen innan. Och så finns det dagar du bara känner oro, du är ledsen men säger ingenting alls. Du är med dina vänner, kroppen är där, men dina tankar är hos någon annan. Du är frånvaro från allt men ändå inte. Nätterna då man inte kan sova, ångest dyker upp och du försöker släcka den men en ny hinner dyka upp. Du kan inte sova, för allt du tänker på är hur det hade vart ifall man fortsatt prata, om man fortfarande haft kontakt och vart man hade stått. Du försöker håller in tårarna men det slutar med att de rinner och rinner. Du ringer en vän för att försöka få dig på andra tankar, men vad händer då? Tårarna bara rinner ännu mer och tillslut har du ingen koll alls på dina tårar. Hur mycket ska man orka? Hur länge ska man behöva lida tills allt blir bra igen? Jag är trött, för trött för att klara av mer. Mitt hjärta orkar inte mer, min hjärna är ur funktion, mina ögon är torra, och min själ är utslitet. Hela jag är utsliten, hur kan en människa få mig att må såhär? Att vara stark hjälper inte, så be mig aldrig att va stark! Stark är inget för mig, jag är svag. Svag för en människa som jag nästan delat allt med. Som fått veta om mig, en människa jag pratat med dagligen i 9 jävla månader. Det är inte lätt, absolut inte lätt. Livet går inte under, men just nu gör det jävligt ont. JÄVLIGT JÄVLIGT JÄVLIGT ont. Om jag bara kunde skriva ner hur jäkla ont det gör, ja då hade det blivit mer än 5 raders text. Men jag kortfattar allt; DÖDLIG SMÄRTA. 12 bokstäver som beskriver allt och inget. Jag är helt slut, jag har ingen energi kvar, jag orkar knappt leva mitt liv som jag lever nu. Vaknar upp, ligger i sängen, går ut med vänner ett par timmar, längtar hem varje gång, kommer hem, ligger i sängen igen. Ingen koll på mitt liv, trött, tröttsamt liv. För vad? För en människa som fått mig att bli såhär. Hur.... Förklara för mig hur en människa kan klara av att förstöra mig. Känner mig helt förkrossad, rädd, ledsen, besviken och arg.... Såret jag bär på nu, blir ett ärr i framtiden som jag kan leva med.
